Kategoriarkiv: Debatt

Jag förstår lärarbristen…

Det nya året rivstartade vad gäller skoldebatten. Ett riktigt tungt inlägg levererade medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien arbetsgrupp Framtidens skola på DN Debatt igår (5/1). Det är inte särskilt långsökt att anta att den rådande lärarsituationen i NO-ämnen och matematik är en bidragande orsak till de svaga resultaten för dessa ämnen i internationella jämförelser.

Beklämmande nog är det nog till och med värre än vad de siffror som presenteras berättar. Förutom att det är ett oroväckande litet antal som söker och sen genomför lärarutbildningen, så är det ett antal av dessa lärarutbildade som sen inte stannar i skolan. Jag är själv ett exempel på det. Det är inte kul när arbetssituationen ändras så att du till slut har dubbelt så många elever som ska du ska undervisa på hälften så många lektioner. När du där till får 10 000 kr mer i månaden på ett likvärdigt jobb utanför skolans värld så bleknar lärarkallet ännu mer.

Förutom att vi måste förbättra situationen för att kunna locka studenter att välja läraryrket, så tror jag att det finns lärare som med ändrade arbetsvillkor vill tillbaka till skolan.

DN Debatt: Katastrofal brist på lärare i NO-ämnen och matematik

Hur långt ska det få gå?

I dagarna presenterades den senaste PISA-undersökningen och resultatet är enkelt uttryckt en katastrof. Inget annat land har försämrats mer än Sverige sen förra mätningen och Sverige ligger nu för första gången signifikant under genomsnittet för OECD-länderna. Alliansen tycker nu tydligen att sju år inte räcker för att skönja en kursändring i hur svenska skolelever presterar och pekar på att Lgr11, den nya läroplanen för grundskolan, infördes endast ett år innan mätningen. I SVTs Agenda den 8/12 påstod Jan Björklund att den omläggning som sker nu i och med Lgr11 är den största förändringen av svenska skolan sedan 1800-talet. Jag är osäker på om uttalandet är resultat av politiskt trams, medveten lögn eller okunnighet. Hur som helst är det fel, Lgr11 innebär ingen betydelsefull förändring av skolans förutsättningar över huvud taget.

Enligt nationella och internationella mätningar har svenska skolelevers resultat försämrats ända sedan mitten av 90-talet. På 80-talet och början på 90-talet, då den sk flumskolan pågick som värst, låg svenska elevers resultat på topp. Sedan, med början sent 80-tal och under 90-talet, kom kommunaliseringen av grundskolan, friskolereformen med det fria skolvalet, samt den nya läroplanen, Lpo94. Tre gigantiska förändringar av villkoren för den svenska skolan. Inte helt otänkbart då att de kan ha haft inverkan på eventuellt förändrade skolresultat kan tyckas. Här har vi de största förändringarna sen 1800-talet. De förändringar som skett de senaste sju åren är jämförelsevis kosmetika som inte förändrar någonting. Om Jan Björklund får fortsätta hävda motsatsen som utbildningsminister så kommer Sverige sjunka ytterligare till nästa PISA-mätning 2015.

Reformerna på 90-talet var förmodligen välmenande. Det fanns säker någon god tanke med att kommunalisera skolan, föra besluten närmare medborgarn kanske (för den cyniske en omskrivning för att minska statsutgifterna). Tanken med friskolereformen var att glesbygd och/eller pedagogisk idé skulle ges möjlighet att driva skola. Bra tänkt. Synd bara att den pedagogiska idén allt för ofta visade sig vara kapitalism. Och välja skola fritt, vem vill inte det? Det fria skolvalet visar sig dock ge ökad segregering, med resultatet att lågpresterande elever presterar ännu lägre.

Sen har vi Lpo94. Den nya läroplanen för grundskolan som infördes i mitten på 90-talet. Vad gäller kommunalisering och friskolereform har alla en åsikt, men effekten av Lpo94 kan kanske bara lärare och skolledare verksamma under skiftet vittna om. Även här var tanken god. Tidigare hade mål och betyg varit relativa. Vad man fick för betyg avgjordes i jämförelse med andra märkligt nog. En viktig tanke med den nya läroplanen var att ditt betyg enbart skulle baseras på vilka kunskaper du faktiskt tillgodogjort dig. Bra tänkt.

Problemet, och orsaken till de försämrade resultaten, är kombinationen av en skola under ekonomiskt tryck, friskola eller kommunal, och en läroplan där det skolan ska sätta betyg på är skilt från undervisningen. Ja det är faktiskt sant – enligt Lpo94 ska betyg bara baseras på vilka kunskaper eleven kan uppvisa, inte hur dessa kunskaper tillgodogjorts. Läraren får inte lägga någon som helst vikt vid lektionerna när betyget ska sättas. Betyget ska enbart spegla kunskapsnivån. I ämnet Engelska skulle den kunskapsnivån tex lika gärna kunna vara resultatet av en engelsktalande förälder. Det här är inte förändrat i och med införandet av Lgr11.

Det finns elever som klarar sig förträffligt under dessa förutsättningar, men för det stora flertalet blir dock logiken istället att lektioner inte är så viktiga. Lpo94, liksom Lgr11, öppnar dessutom, av samma skäl, upp för att antalet lektioner går att tumma på. Alla elever behöver ju inte lika mycket undervisning för att uppnå en viss kunskapsnivå, det är individuellt. För skolan blir det naturligtvis lockande att ”vara flexibel” med antalet lärarledda lektioner om detta inte är reglerat i läroplanen och man kan spara pengar på att ha färre lektioner.

Kombinationen av fritt skolval, kunskapsmål skilt från undervisningen och ekonomiska incitament är förödande för den svenska skolan. Det kommer inte spela någon roll vilka åtgärder valfri regering sätter in om dessa förutsättningarna inte förändras. Den nya läroplanen, Lgr11, som infördes 2011 har en ny fin betygskala, A till F, men är i allt övrigt väsentligt ingen förändring från Lpo94. Om undervisningen inte är reglerad i läroplanen så är det fullständigt oväsentligt om man tycker att våra barn borde ha betyg från årskurs 3, 6, 8 eller inte alls. Då spelar det ingen roll om betygsstegen är A till F, eller IG till MVG eller 1 till 5. Betyg blir som en sådan där paint by numbers tavla – du kan göra ”rätt”, men det säger ingenting om dina färdigheter. Det är exakt vad vi nu ser i PISA-mätningarna.

Så länge reglerna för skolan öppnar upp för i praktiken sanktionerat skolk och vinstmöjligheter för skolor som drar ned på den lärarledda undervisningen, så kommer resultaten fortsätta att försämras, oavsett om/när eleverna får betyg.

Flumskolan infördes 1992

Detta är en debattartikel publicerad på Newsmill i december 2008.

Flumskolan håller Sverige i ett järngrepp. Enligt Jan Björklund uppstod den redan på 60-70-talet, men av någon anledning har de mätbara försämringarna visat sig först från slutet av 90-talet. De försämringar i kunskapsnivå som redovisas av Skolverket nu, är i jämförelse med tidiga 90-talet. Så först var det tydligen 20-30 år av flumskola innan det uppstod några försämringar. Vilket ju kan tyckas märkligt.

Vi som fortfarande tror på orsak och verkan tycker emellertid det är relevant att fråga sig vad det finns för skillnader mellan den skola vi hade för 10-15 år sedan och den skola vi har idag. För något måste ju ha hänt, eftersom det finns en mätbar skillnad i kunskapsnivå. Orsak och verkan. Små förändringar, så som större klasser och förändrad lärarutbildning (med mer ämnesstudier) har visserligen skett, men det räcker knappast som förklaring.

Det visar sig att det finns två enorma skillnader mellan den skola vi har idag, flumskolan, och den skola vi hade för 15 år sedan. För det första Lpo94, den nya läroplanen som trädde i kraft 1994, där vi gick från relativa sifferbetyg till målrelaterade betyg med IG, G, VG och MVG. För det andra friskolereformen som genomfördes av den borgerliga regeringen 1992 (utan nämnvärt mothugg från oppositionen ska tilläggas) och som innebär att vem som helst som kan teckna juridiska avtal (t.ex enskild firma), utan någon som helst utbildningserfarenhet, får starta en vinstdrivande skattefinansierad skola.

I vårt nuvarande betygssystem gäller kunskapsmål. Stoffet på vägen dit är inte det viktiga, det är målet som räknas, förståelse och slutsatser. Eftersom stoffet inte är målet behöver man inte heller i målen säga vilket stoff som krävs för att uppnå målet. Det är individuellt. En elev kan ju vara bra på tex engelska av fler skäl än undervisningen i skolan. Här finns alltså en möjlighet till flexibilitet i den undervisningstid en elev behöver för att uppnå ett mål. Att mängden stoff eleven tillgodogör sig, och den övning eleven får, är direkt avgörande för elevens möjlighet att ”kunna dra egna slutsatser” eller ”kunna värdera och jämföra”, vilket är vanliga formuleringar i läroplanen, kan skolor bortse ifrån och ändå hävda att de följer läroplanen.

När regeringen 1992 drev igenom friskolepropositionen förändrade man även den garanterade undervisningstiden. Från att ha varit 2500 lektionstimmar á 60 min för en gymnasieutbildning på 2500 poäng, sänktes undervisningstiden på ES, SP och NV-programmen till 2180 timmar. Illa nog kan tyckas, men vad värre är försvann den självklara kopplingen mellan undervisning och poäng. Eftersom det inte längre är reglerat hur många undervisningstimmar en 100-poängskurs ska innehålla blir resultatet att mindre nogräknade skolor ytterligare kan dra ner tiden tillsammans med lärare utan risk för anmärkningar från skolverket. Med formuleringar som elevstyrd, individanpassad, workshop eller frihet i tid och rum, ”erbjuder” skolan undervisning utan att behöva hålla den.

Eftersom man för Skolverket kan motivera att eleven kan uppnå målen på andra sätt än genom lärarledd undervisning, gör dessa två förutsättningar det möjligt för skolor att spara pengar genom att helt enkelt ha mindre undervisning. (Det är förresten skälet till att det är så populärt att starta friskolor). Nu är det ju nämligen inte längre reglerat hur mycket undervisning som krävs i ett visst ämne. Tidigare var det svårt att trixa, på gymnasiet gällde 1 timme = 1 poäng. För Engelska A 100 poäng gällde 100 timmar. Det gäller inte längre och idag ligger undervisningstiden vanligen mellan 40-80 timmar.

Det här är det verkliga skälet försämringarna sedan mitten av 90-talet och skälet till att Skolverket idag kan rapportera att svenska elever har blivit ännu sämre på matte och naturkunskap, enligt den senaste TIMSS-undersökningen, jämfört med den som gjordes 2003.

Dagens flumskola, Jan Björklund, är inte ett arv från 70-talet, den infördes i början på 90-talet.