Skolpolitiskt valmanifest

Skoldiskussionen har en tendens att röra sig på ett övergripande ”vuxenpolitiskt” plan. Allt sedan Jan Björklund, helt utan verklighetsförankring, tyckte sig se någon flummig tradition från 60-talet som orsak till upplevda problem i skolan, har allt för mycket av diskussionen förts med ideologiska skygglappar. Ingen försämring av skolresultaten visar sig i statistiken förrän i början på 90-talet, efter kommunalisering, ny läroplan och friskolereform.

För lärare i verksamheten, och framför allt för elever vars verklighet det gäller, har det inte varit helt enkelt att känna igen sig i beskrivningarna. Elever har av naturliga skäl inget att jämföra med när de ska utvärdera sin skolgång och det är inte helt enkelt att se vad som är orsak och verkan när du som elev ställer provresultat i relation till lektioner och arbetsinsats. Som elev förutsätter du att lektionerna på schemat är vad som behövs för att tillgodogöra sig kursinnehållet, ovetandes om att samma kursinnehåll på en annan skola kan ha dubbelt så många lektioner.

Vad man däremot kan säga, utan att vara utbildad psykolog, är att förutsättningarna påverkar våra elevers förhållningssätt. Om skolan kan dra ned på antalet lektioner utan att det spelar någon roll så kan eleven så klart skolka utan att det gör något heller. Om vi bara sätter betyg på resultat kommer eleven så klart fokusera på resultat. Om man får ha mobilen med sig in i klassrummet så kommer eleven så klart använda den.

Därtill ska behovet att överträda gränser inte underskattas i en människas utveckling. Det är en viktig del i en tonårings utveckling att förhålla sig till av oss vuxna uppsatta regler. Vi kan som vuxna tex förbjuda dem att dricka alkohol men i slutändan är det de själva som måste ta det beslutet. Gränser kommer att överträdas, frågan är bara var vi sätter dem. Det gäller nämligen att sätta gränsen så pass lågt att det ger tillfredsställelse att bryta regeln men samtidigt inte orsakar några stora problem när den bryts.

Förhållningsreglerna på olika kollogårdar på Barnensö är ett talande exempel. De gårdar som tillåter att ungdomarna har med sig godis och tobak får problem med insmugglad alkohol. De gårdar som tillåter godis får problem med insmugglad tobak. De gårdar som förbjuder medhavd godis får ut barn som smugglar godis. Ett lagom stort problem. Jag är förresten helt övertygad om att detta även gäller vuxna människor. Alla ”frihetsivrare” skulle bli miserabelt olyckliga om det fick som de ville och inte hade några regler att bryta.

Det har som sagt skett tre stora förändringar av skolans förutsättningar, varefter dalande resultat har visat sig – Kommunalisering 1989, Friskolereformen 1992 samt ny läroplan (Lpo94) 1994. För att komma till rätta med nuvarande problem måste alla dessa tre delars inverkan beaktas.

1. Betyg ska sättas på vad eleven åstadkommer i skolan

Det var ju en rimlig tanke, att man skulle få betyg på faktisk kunskap. Tyvärr blev den logiska konsekvensen att skolan inte får väga in något annat i betyget än det eleven faktiskt kan uppvisa i ämneskunskap. Hur denna kunskap tillskansats är inte relevant, en elev kan då så klart vara värd A i engelska utan att ha gått på en enda engelskalektion. Längst har det kanske gått i Idrott där betyg kan sättas på hur snabbt eleven springer 100 meter eller hur många kilo eleven tar i bänkpress. Det kan liknas vid en arbetsgivare som vid årets lönesamtal bortser helt från närvaro, samarbetsförmåga, initiativkraft, engagemang, personlig utveckling, etc och helt baserar lönepåslaget på hur snygga power point presentationer du gör. Det är effekten av vårt nuvarande betygssystem.

Betygssystemet måste ändras. Skalan är inte det viktiga, det är så klart helt oväsentligt om betygen är 1 till 5, IG till MVG eller A till F, däremot vad betygen ska värdera. Betyg ska sättas på verksamheten, det eleven tillgodogör sig i skolan. I betygen ska man väga in provresultat, lektionsengagemang, kritiskt tänkande, grupparbeten, inlämningsuppgifter, personlig utveckling, närvaro, samarbetsförmåga, sammanhang, osv. Sådant som eleven behöver ha med sig efter grundskolan/gymnasiet. Det är betydligt viktigare att förstå vad fotosyntesen har med växthuseffekten att göra, än att veta vilken kemisk formel den har. Formeln går att googla.

2. Återförstatliga skolan

Kommunaliseringen var ett misstag framkrystat av besparingsskäl. Skolans resurser blev föremål för kommunpolitikers nycker. Resultatet blev en mindre likvärdig skola.

Staten måste åter få huvudansvaret för skolan.

3. Reglera friskolemarknaden

Med friskolereformen satte vi oss i den sits vi befinner oss i idag. Skarpa företagshjärnor vädrade morgonluft och drev på utvecklingen av en marknad där ingen marknad behövdes. Hade man samtidigt med friskolereformen reglerat ägarformen, kanske med en ny bolagsform för skattefinansierad verksamhet, så hade vi inte sett den grad av utbildningsmässigt misslyckande  PISA nu ger papper på. Jakten på vinst har bevisligen lett till lägre lärartäthet och färre lärarledda lektioner. Den nationella försämringen i utbildningsresultat hade inte varit lika kraftig med enbart kommunalisering och olycklig läroplan.

Lyckligtvis finns det en enkel och självreglerande lösning på det här problemet. Med förbud mot vinstuttag från skolbolag eliminerar vi risken för att mindre nogräknade skolor drar ned på den lärarledda undervisningen.

Där har ni det. Kortfattat naturligtvis. Tre steg mot en mer likvärdig skola som främjar lärande istället för betygsjakt. Bortskänkes till valfritt parti att använda som skolpolitiskt valmanifest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>