Hur långt ska det få gå?

I dagarna presenterades den senaste PISA-undersökningen och resultatet är enkelt uttryckt en katastrof. Inget annat land har försämrats mer än Sverige sen förra mätningen och Sverige ligger nu för första gången signifikant under genomsnittet för OECD-länderna. Alliansen tycker nu tydligen att sju år inte räcker för att skönja en kursändring i hur svenska skolelever presterar och pekar på att Lgr11, den nya läroplanen för grundskolan, infördes endast ett år innan mätningen. I SVTs Agenda den 8/12 påstod Jan Björklund att den omläggning som sker nu i och med Lgr11 är den största förändringen av svenska skolan sedan 1800-talet. Jag är osäker på om uttalandet är resultat av politiskt trams, medveten lögn eller okunnighet. Hur som helst är det fel, Lgr11 innebär ingen betydelsefull förändring av skolans förutsättningar över huvud taget.

Enligt nationella och internationella mätningar har svenska skolelevers resultat försämrats ända sedan mitten av 90-talet. På 80-talet och början på 90-talet, då den sk flumskolan pågick som värst, låg svenska elevers resultat på topp. Sedan, med början sent 80-tal och under 90-talet, kom kommunaliseringen av grundskolan, friskolereformen med det fria skolvalet, samt den nya läroplanen, Lpo94. Tre gigantiska förändringar av villkoren för den svenska skolan. Inte helt otänkbart då att de kan ha haft inverkan på eventuellt förändrade skolresultat kan tyckas. Här har vi de största förändringarna sen 1800-talet. De förändringar som skett de senaste sju åren är jämförelsevis kosmetika som inte förändrar någonting. Om Jan Björklund får fortsätta hävda motsatsen som utbildningsminister så kommer Sverige sjunka ytterligare till nästa PISA-mätning 2015.

Reformerna på 90-talet var förmodligen välmenande. Det fanns säker någon god tanke med att kommunalisera skolan, föra besluten närmare medborgarn kanske (för den cyniske en omskrivning för att minska statsutgifterna). Tanken med friskolereformen var att glesbygd och/eller pedagogisk idé skulle ges möjlighet att driva skola. Bra tänkt. Synd bara att den pedagogiska idén allt för ofta visade sig vara kapitalism. Och välja skola fritt, vem vill inte det? Det fria skolvalet visar sig dock ge ökad segregering, med resultatet att lågpresterande elever presterar ännu lägre.

Sen har vi Lpo94. Den nya läroplanen för grundskolan som infördes i mitten på 90-talet. Vad gäller kommunalisering och friskolereform har alla en åsikt, men effekten av Lpo94 kan kanske bara lärare och skolledare verksamma under skiftet vittna om. Även här var tanken god. Tidigare hade mål och betyg varit relativa. Vad man fick för betyg avgjordes i jämförelse med andra märkligt nog. En viktig tanke med den nya läroplanen var att ditt betyg enbart skulle baseras på vilka kunskaper du faktiskt tillgodogjort dig. Bra tänkt.

Problemet, och orsaken till de försämrade resultaten, är kombinationen av en skola under ekonomiskt tryck, friskola eller kommunal, och en läroplan där det skolan ska sätta betyg på är skilt från undervisningen. Ja det är faktiskt sant – enligt Lpo94 ska betyg bara baseras på vilka kunskaper eleven kan uppvisa, inte hur dessa kunskaper tillgodogjorts. Läraren får inte lägga någon som helst vikt vid lektionerna när betyget ska sättas. Betyget ska enbart spegla kunskapsnivån. I ämnet Engelska skulle den kunskapsnivån tex lika gärna kunna vara resultatet av en engelsktalande förälder. Det här är inte förändrat i och med införandet av Lgr11.

Det finns elever som klarar sig förträffligt under dessa förutsättningar, men för det stora flertalet blir dock logiken istället att lektioner inte är så viktiga. Lpo94, liksom Lgr11, öppnar dessutom, av samma skäl, upp för att antalet lektioner går att tumma på. Alla elever behöver ju inte lika mycket undervisning för att uppnå en viss kunskapsnivå, det är individuellt. För skolan blir det naturligtvis lockande att ”vara flexibel” med antalet lärarledda lektioner om detta inte är reglerat i läroplanen och man kan spara pengar på att ha färre lektioner.

Kombinationen av fritt skolval, kunskapsmål skilt från undervisningen och ekonomiska incitament är förödande för den svenska skolan. Det kommer inte spela någon roll vilka åtgärder valfri regering sätter in om dessa förutsättningarna inte förändras. Den nya läroplanen, Lgr11, som infördes 2011 har en ny fin betygskala, A till F, men är i allt övrigt väsentligt ingen förändring från Lpo94. Om undervisningen inte är reglerad i läroplanen så är det fullständigt oväsentligt om man tycker att våra barn borde ha betyg från årskurs 3, 6, 8 eller inte alls. Då spelar det ingen roll om betygsstegen är A till F, eller IG till MVG eller 1 till 5. Betyg blir som en sådan där paint by numbers tavla – du kan göra ”rätt”, men det säger ingenting om dina färdigheter. Det är exakt vad vi nu ser i PISA-mätningarna.

Så länge reglerna för skolan öppnar upp för i praktiken sanktionerat skolk och vinstmöjligheter för skolor som drar ned på den lärarledda undervisningen, så kommer resultaten fortsätta att försämras, oavsett om/när eleverna får betyg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>