Skolpolitiskt valmanifest

Skoldiskussionen har en tendens att röra sig på ett övergripande ”vuxenpolitiskt” plan. Allt sedan Jan Björklund, helt utan verklighetsförankring, tyckte sig se någon flummig tradition från 60-talet som orsak till upplevda problem i skolan, har allt för mycket av diskussionen förts med ideologiska skygglappar. Ingen försämring av skolresultaten visar sig i statistiken förrän i början på 90-talet, efter kommunalisering, ny läroplan och friskolereform.

För lärare i verksamheten, och framför allt för elever vars verklighet det gäller, har det inte varit helt enkelt att känna igen sig i beskrivningarna. Elever har av naturliga skäl inget att jämföra med när de ska utvärdera sin skolgång och det är inte helt enkelt att se vad som är orsak och verkan när du som elev ställer provresultat i relation till lektioner och arbetsinsats. Som elev förutsätter du att lektionerna på schemat är vad som behövs för att tillgodogöra sig kursinnehållet, ovetandes om att samma kursinnehåll på en annan skola kan ha dubbelt så många lektioner.

Vad man däremot kan säga, utan att vara utbildad psykolog, är att förutsättningarna påverkar våra elevers förhållningssätt. Om skolan kan dra ned på antalet lektioner utan att det spelar någon roll så kan eleven så klart skolka utan att det gör något heller. Om vi bara sätter betyg på resultat kommer eleven så klart fokusera på resultat. Om man får ha mobilen med sig in i klassrummet så kommer eleven så klart använda den.

Därtill ska behovet att överträda gränser inte underskattas i en människas utveckling. Det är en viktig del i en tonårings utveckling att förhålla sig till av oss vuxna uppsatta regler. Vi kan som vuxna tex förbjuda dem att dricka alkohol men i slutändan är det de själva som måste ta det beslutet. Gränser kommer att överträdas, frågan är bara var vi sätter dem. Det gäller nämligen att sätta gränsen så pass lågt att det ger tillfredsställelse att bryta regeln men samtidigt inte orsakar några stora problem när den bryts.

Förhållningsreglerna på olika kollogårdar på Barnensö är ett talande exempel. De gårdar som tillåter att ungdomarna har med sig godis och tobak får problem med insmugglad alkohol. De gårdar som tillåter godis får problem med insmugglad tobak. De gårdar som förbjuder medhavd godis får ut barn som smugglar godis. Ett lagom stort problem. Jag är förresten helt övertygad om att detta även gäller vuxna människor. Alla ”frihetsivrare” skulle bli miserabelt olyckliga om det fick som de ville och inte hade några regler att bryta.

Det har som sagt skett tre stora förändringar av skolans förutsättningar, varefter dalande resultat har visat sig – Kommunalisering 1989, Friskolereformen 1992 samt ny läroplan (Lpo94) 1994. För att komma till rätta med nuvarande problem måste alla dessa tre delars inverkan beaktas.

1. Betyg ska sättas på vad eleven åstadkommer i skolan

Det var ju en rimlig tanke, att man skulle få betyg på faktisk kunskap. Tyvärr blev den logiska konsekvensen att skolan inte får väga in något annat i betyget än det eleven faktiskt kan uppvisa i ämneskunskap. Hur denna kunskap tillskansats är inte relevant, en elev kan då så klart vara värd A i engelska utan att ha gått på en enda engelskalektion. Längst har det kanske gått i Idrott där betyg kan sättas på hur snabbt eleven springer 100 meter eller hur många kilo eleven tar i bänkpress. Det kan liknas vid en arbetsgivare som vid årets lönesamtal bortser helt från närvaro, samarbetsförmåga, initiativkraft, engagemang, personlig utveckling, etc och helt baserar lönepåslaget på hur snygga power point presentationer du gör. Det är effekten av vårt nuvarande betygssystem.

Betygssystemet måste ändras. Skalan är inte det viktiga, det är så klart helt oväsentligt om betygen är 1 till 5, IG till MVG eller A till F, däremot vad betygen ska värdera. Betyg ska sättas på verksamheten, det eleven tillgodogör sig i skolan. I betygen ska man väga in provresultat, lektionsengagemang, kritiskt tänkande, grupparbeten, inlämningsuppgifter, personlig utveckling, närvaro, samarbetsförmåga, sammanhang, osv. Sådant som eleven behöver ha med sig efter grundskolan/gymnasiet. Det är betydligt viktigare att förstå vad fotosyntesen har med växthuseffekten att göra, än att veta vilken kemisk formel den har. Formeln går att googla.

2. Återförstatliga skolan

Kommunaliseringen var ett misstag framkrystat av besparingsskäl. Skolans resurser blev föremål för kommunpolitikers nycker. Resultatet blev en mindre likvärdig skola.

Staten måste åter få huvudansvaret för skolan.

3. Reglera friskolemarknaden

Med friskolereformen satte vi oss i den sits vi befinner oss i idag. Skarpa företagshjärnor vädrade morgonluft och drev på utvecklingen av en marknad där ingen marknad behövdes. Hade man samtidigt med friskolereformen reglerat ägarformen, kanske med en ny bolagsform för skattefinansierad verksamhet, så hade vi inte sett den grad av utbildningsmässigt misslyckande  PISA nu ger papper på. Jakten på vinst har bevisligen lett till lägre lärartäthet och färre lärarledda lektioner. Den nationella försämringen i utbildningsresultat hade inte varit lika kraftig med enbart kommunalisering och olycklig läroplan.

Lyckligtvis finns det en enkel och självreglerande lösning på det här problemet. Med förbud mot vinstuttag från skolbolag eliminerar vi risken för att mindre nogräknade skolor drar ned på den lärarledda undervisningen.

Där har ni det. Kortfattat naturligtvis. Tre steg mot en mer likvärdig skola som främjar lärande istället för betygsjakt. Bortskänkes till valfritt parti att använda som skolpolitiskt valmanifest.

Öppet brev till Peje Emilsson, grundare och majoritetsägare av Kunskapsskolan

Hej Peje.

Jag läste din debattartikel i DN och har några funderingar. Du kanske inte känner till mig men jag har faktiskt jobbat ett antal år i din koncern, på Kunskapsgymnasiet i Kista och Globen. Eller så känner du kanske igen mitt namn – koncernledningen listade nämligen ut att det var jag som stod bakom sajten kunskapsluckan.se strax innan jag avslutade min anställning hos er. Jag säger det här med en gång så att du inte tror att jag hymlar om att jag är rejält kritisk till din skola.

Jag har även tidigare hört dig försvara friskolors rätt att vara vinstdrivande, men det som förbryllar mig är att argumenten du använder aldrig är ekonomiska. Du talar om pedagogiska idéer och modeller och om hur ingen skulle starta skola av ekonomiska skäl. Jag vill gärna tro att du har ett genuint intresse för att utbildning och värnar om den enskilda elevens bästa, men om det nu är så, varför har det betydelse att man reglerar möjligheten att betala ut vinst? Om nu ingen ändå startar eller driver en skola för pengarnas skull?

Jag ska säga vad jag tror det handlar om. Du och jag och alla skolledare inom den nya skolmarknaden vet att det bara är trams när friskoleägare talar sig varma för sin ”unika” modell och dess enastående pedagogiska effekter. Du säger att du startade Kunskapsskolan med den grundläggande idén att alla ska kunna utbildas i sin egen takt. Det låter väldigt bra, tills man förklarar vad det innebär. Det där med egen takt går ju nämligen bara åt ena hållet. Egen takt i din skola betyder att man till att börja med får mindre undervisning än i en vanlig skola. Sen kan man, om man tar ordentligt med eget initiativ, få mer undervisning, så att det nästan kommer upp i den garanterade undervisningstiden. Mer tid än den lagstadgade undervisningstiden är däremot inget jag någonsin erfarit.

Det här är anledningen, den enda anledningen, till att du kan tjäna pengar på din skola. Har dina lärare färre lektioner per elev kan de ju istället ha fler elever. Det är därför Kunskapsskolan ligger i bottenskiktet vad gäller lärartäthet. Det är även därför ni svänger er med meningslösa formuleringar som ”egen takt”, ”egen tid”, ”elevtid”, ”frihet i tid och rum” och annat trams. Allt syftar det till att frigöra lärarresurser. All eventuell pedagogisk effekt, varesig bra eller dålig, är helt underordnad. Det här vet ju jag och alla andra som jobbat i Kunskapsskolan.

Du skriver en hel del om det internationella intresse för din skola du erfar. Jag tycker det låter väldigt konstigt i ljuset av utländsk medias rapportering av Svenska skolans ras i OECD-jämförelse. Är det verkligen er pedagogiska modell som ”väckt beundran och respekt i världen”? Eller är det den ekonomiska?

Slutligen Peje, du undrar vad som ska hända 160 000 elever i 900 skolor om aktiebolag förbjuds verka i skolsektorn. Jag undrar vad som händer om vi fortsatt tillåter skolor att ge dem en undermålig utbildning.
Hur som helst håller jag till fullo med dig i din slutkläm – För alla med barn och barnbarn i svenska skolor finns det anledning att ta sig en extra funderare inför höstens val.

Med vänlig hälsning,
Oskar Jerrstedt
f.d lärare på Kunskapsgymnasiet

Knappt ens symtombehandling

Jaha. Regeringens direktiv för vilka som ska få driva offentligt finansierad verksamhet kom igår. Det ska vara sk ”varaktiga” ägare. I övrigt säger man ingenting. Inga exempel på vad detta betyder, ingen tidsangivelse för hur länge varaktigt kan tänkas vara, ingenting om vinstuttag. Centern ser inte helt oväntat den vaga formuleringen som en seger. Jag hade visserligen inte väntat mig något hållbart om hur skattefinansierad verksamhet ska styras upp, men efter Borgs och Björklunds tidigare uttalanden om riskkapitalbolag hade jag ändå väntat mig något som kunde leda till symtomlindring. Och då hade jag ondgjort mig över det.

Ett av de stora problemen med hur diskussionen förs idag är nämligen just att den tillåts handla om symtombehandling. Vi har problem i skolan – med kunskapsnivå, skolk, ordning, undervisningstid, etc. Dessa problem tycks politiker ha en massa lösningar för att komma till bukt med när de väl är ett faktum, men få förslag för att förhindra att det uppstår.

Som nu när det gäller vem som ska tillåtas driva skattefinansierad vård, skola och omsorg. Jämför diskussionen om driftsform med tex bekämpningsmedel (retoriskt – utan jämförelse i övrigt). Låt säga att det finns olika former av bekämpningsmedel (ägarformer) med liknande effekt, vara av ett är rejält giftigt (riskkapitalbolag). Istället för att helt enkelt förbjuda det och därmed förhindra problemen innan de uppstår, hittar man på lindrande åtgärder. Man får inte använda så mycket av det, eller bara på vissa avgränsade områden, eller noga filtrera utsläppen, eller eller lova att plantera träd som kompensation, eller köpa utsläppsrätter.

Symtomlindring. Men faktum är att även ett förbud mot riskkapitalbolag vore att behandla symtom. Frågan man borde ställa är varför vi över huvud taget behöver bekämpningsmedel. I vårt fall blir frågan varför riskkapitalbolaget över huvud taget är intresserat av att äga en skola. Att göra något åt orsaken till riskkapitalbolagens intresse vore att adressera det verkliga problemet. Om det inte går att tjäna så orimligt mycket pengar på att driva en skola så löser sig problemet av sig självt.

Regeringen: Utredning om kriterier för varaktigt ägande inom friskolesektorn och andra offentligt finansierade välfärdstjänster
SR: Privata ägare inom välfärden ska vara långsiktiga
SvD Näringsliv: Bråk om utredning kring friskolorna

Det ÄR skillnad på att bygga sjukhuset/skolan och att driva det

I Agenda den 12/1 argumenterade Jonas Sjöstedt (V) för att vinster i välfärden är ett misstag. Annie Lööf (C) ställde sig helt oförstående till detta och jämförde att bolag får göra vinst på skattepengar när de bygger sjukhus, medan de som driver sjukhusen inte får gå med vinst. Lite olyckligt kortfattat replikerade Sjöstedt att ”vet man inte skillnaden mellan att bygga ett sjukhus och att driva ett, så ska man nog inte driva sjukhus”.

Sjöstedt har, helt objektivt, rätt. Det märkliga är att Annie Lööf inte tillgodogjort sig väldokumenterad forskning eller låter ideologiska skygglappar avgöra hennes inställning trots bättre vetande.

Redan 1992 publicerade Harvardprofessorn John D Donahue sin bok ”Den svåra konsten att privatisera”. Hans forskning visar att det i praktiken inte går att släppa in vinstdrivande företag i vård, skola och omsorg eftersom det ligger i marknadslogikens natur att försöka skapa vinst genom att minska kostnaderna så mycket som möjligt.

Avreglerad skattefinansierad verksamhet agerar per definition på en sk Kvasimarknad, (Bartlett and Le Grand, 1993). På en vanlig marknad kan vinst ses som ett tecken på att ett företag är välskött och att deras produkter är uppskattade av konsumenterna. Det fungerar inte på en skattefinansierad marknad.

Till och med en omtalad rapport från 2011, Konkurrensens konsekvenser, producerad av den näringslivsanknutna föreningen Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS), konstaterar att de senaste två decenniernas privatiseringar i välfärden inte lett till några effektivitets- eller kvalitetsvinster.

Centern, eller åtminstone dess partiledningen, utgör ett tragiskt exempel på marknadsfundamentalister. Det är bara att hoppas att de får så lite som möjligt att säga till om i Alliansen.

SVT: Sjöstedt och Lööf drabbar samman i Agenda
Expressen: Forskare har varnat för vinstdriven vård
SNS: Slutsatser och sammanfattning, Konkurrensens konsekvenser
SvD Brännpunkt: Sätt stopp för vinstutag i skolan

Jag förstår lärarbristen…

Det nya året rivstartade vad gäller skoldebatten. Ett riktigt tungt inlägg levererade medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien arbetsgrupp Framtidens skola på DN Debatt igår (5/1). Det är inte särskilt långsökt att anta att den rådande lärarsituationen i NO-ämnen och matematik är en bidragande orsak till de svaga resultaten för dessa ämnen i internationella jämförelser.

Beklämmande nog är det nog till och med värre än vad de siffror som presenteras berättar. Förutom att det är ett oroväckande litet antal som söker och sen genomför lärarutbildningen, så är det ett antal av dessa lärarutbildade som sen inte stannar i skolan. Jag är själv ett exempel på det. Det är inte kul när arbetssituationen ändras så att du till slut har dubbelt så många elever som ska du ska undervisa på hälften så många lektioner. När du där till får 10 000 kr mer i månaden på ett likvärdigt jobb utanför skolans värld så bleknar lärarkallet ännu mer.

Förutom att vi måste förbättra situationen för att kunna locka studenter att välja läraryrket, så tror jag att det finns lärare som med ändrade arbetsvillkor vill tillbaka till skolan.

DN Debatt: Katastrofal brist på lärare i NO-ämnen och matematik

Det är mycket nu

Både Socialdemokraterna och Moderaterna gick i veckan ut i medierna med varsin syn på skolan. Lite oväntat, inte minst för Folkpartiets Jan Björklund, sågar Moderaterna tanken på förstatligande av skolan.

Festligt nog håller jag, i stort, med allihop. Socialdemokraterna fokuserar på mindre klasser, satsning på lärare, jämlikhet i skolan och stopp för vinstjakt. Moderaterna är inte lika konkreta men säger att varje barn ska bli sett, mer tid tillsammans med lärare och satsning på lärare. Moderaterna tar som sagt även upp förstatligandet av skolan och säger att det inte bör prioriteras och Folkpartiet svarar att de står fast vid att det visst bör ske.

Jag tycker att det är ett problem att 290 kommuner får bestämma själva över skolan i allt för stor utsträckning. Jag tror inte chansen till en likvärdig skola oavsett var du bor ökar med ett sådant system.
Å andra sidan finns det nu mer akuta kriser för skolan – så som brist på utbildade lärare, ökad segregation och en läroplan som inte främjar lärande.

Vad gäller Moderaternas och Socialdemokraternas inlägg på DN Debatt har jag som sagt inte svårt att hålla med. Men det intressantaste är kanske inte vad de skriver där, utan vad de utelämnar.
Socialdemokraterna vill stoppa vinstjakten i skolan. Bra! Hur då? Det görs inte i en handvändning så som det ser ut nu. Antingen krävs en ny bolagsform, för skattefinansierad verksamhet, eller så får man skriva om bolagslagen. Annars blir det bara symtombehandling.
Nya moderaterna vill säkerställa att alla elever får det stöd de behöver. Bra! Hur då? Med vinstdrivande bolag och fria skolval kommer det inte att lyckas, hur mycket blå dunster ni än slår i ögonen på folk.

En till som har fel

En professor emeritus i tyska på Umeå universitet, Kjell-Åke Forsgren, tror att det han kallar likhetsdoktrinen, att alla elever har samma mål att förhålla sig till, är orsak till skolans kris.

Vi måste komma vidare! Det får vara nog nu med tyckare som tror att skolan är en tävlan mot andra elever, att arbetsmarknaden fortfarande består av fabriksjobb som inte kräver teoretiska kunskaper eller att man fullständigt kan bortse från statistik och forskning när man presenterar sina idéer.

DN Debatt: Likhetsdoktrinen är orsaken till skolans kris

Trams, David Eberhard.

David Eberhard, psykiatriker och debattör, skriver på GP Debatt om att vikande resultat i skolan beror på att vi inte ställer tillräckliga krav på eleverna.

Jag blir så beklämd av inlägg av den här typen. Dels svepande trams om att man i skolan inte kan sätta gränser. Dels det stockkonservativa tankegodset om att barn behöver tuktas. Det är dags att lägga det bakom oss och adressera de verkliga orsakerna.

GP Debatt: Skolan tar stryk när barn tillåts vara gränslösa

Uppdaterat 4/1:

Då ett antal vänner påpekat att Eberhards artikel ju visst är relevant och att situationen i skolan visst har en hel del övrigt att önska, så känner jag att jag behöver utveckla min kommentar ovan.

Jag är den förste att skriva under på att det finns problem med ordning och reda och att man som lärare kan träffa elever som beter sig som snorungar och som helt enkelt borde lära sig veta hut. Det jag vänder mig emot är problembeskrivningen. Eller snarare avsaknaden av en sådan. Problemet är inte föräldrar som lägger sig i eller lärare som inte kan sätta gränser eller elever som lever rövare, det är endast symtomen. Att tycka att man borde ställa högre krav på eleverna, för att komma till rätta med problemen i skolan, är som att ställa cykeln ute under vintern och säga åt den att ge fan i att rosta.

Jag vill påstå att det aldrig ställts så höga krav på grundskole- och gymnasieelever som det görs idag. Vi kräver att de ska ta eget ansvar och göra aktiva val oavbrutet. Barn och ungdomar har aldrig tidigare varit tvungna att förhålla sig till så mycket som de är idag, både i och utanför skolan. Våra ungdomar är resultatet. Vill vi ändra på resultatet måste vi förändra förutsättningarna.

Hur långt ska det få gå?

I dagarna presenterades den senaste PISA-undersökningen och resultatet är enkelt uttryckt en katastrof. Inget annat land har försämrats mer än Sverige sen förra mätningen och Sverige ligger nu för första gången signifikant under genomsnittet för OECD-länderna. Alliansen tycker nu tydligen att sju år inte räcker för att skönja en kursändring i hur svenska skolelever presterar och pekar på att Lgr11, den nya läroplanen för grundskolan, infördes endast ett år innan mätningen. I SVTs Agenda den 8/12 påstod Jan Björklund att den omläggning som sker nu i och med Lgr11 är den största förändringen av svenska skolan sedan 1800-talet. Jag är osäker på om uttalandet är resultat av politiskt trams, medveten lögn eller okunnighet. Hur som helst är det fel, Lgr11 innebär ingen betydelsefull förändring av skolans förutsättningar över huvud taget.

Enligt nationella och internationella mätningar har svenska skolelevers resultat försämrats ända sedan mitten av 90-talet. På 80-talet och början på 90-talet, då den sk flumskolan pågick som värst, låg svenska elevers resultat på topp. Sedan, med början sent 80-tal och under 90-talet, kom kommunaliseringen av grundskolan, friskolereformen med det fria skolvalet, samt den nya läroplanen, Lpo94. Tre gigantiska förändringar av villkoren för den svenska skolan. Inte helt otänkbart då att de kan ha haft inverkan på eventuellt förändrade skolresultat kan tyckas. Här har vi de största förändringarna sen 1800-talet. De förändringar som skett de senaste sju åren är jämförelsevis kosmetika som inte förändrar någonting. Om Jan Björklund får fortsätta hävda motsatsen som utbildningsminister så kommer Sverige sjunka ytterligare till nästa PISA-mätning 2015.

Reformerna på 90-talet var förmodligen välmenande. Det fanns säker någon god tanke med att kommunalisera skolan, föra besluten närmare medborgarn kanske (för den cyniske en omskrivning för att minska statsutgifterna). Tanken med friskolereformen var att glesbygd och/eller pedagogisk idé skulle ges möjlighet att driva skola. Bra tänkt. Synd bara att den pedagogiska idén allt för ofta visade sig vara kapitalism. Och välja skola fritt, vem vill inte det? Det fria skolvalet visar sig dock ge ökad segregering, med resultatet att lågpresterande elever presterar ännu lägre.

Sen har vi Lpo94. Den nya läroplanen för grundskolan som infördes i mitten på 90-talet. Vad gäller kommunalisering och friskolereform har alla en åsikt, men effekten av Lpo94 kan kanske bara lärare och skolledare verksamma under skiftet vittna om. Även här var tanken god. Tidigare hade mål och betyg varit relativa. Vad man fick för betyg avgjordes i jämförelse med andra märkligt nog. En viktig tanke med den nya läroplanen var att ditt betyg enbart skulle baseras på vilka kunskaper du faktiskt tillgodogjort dig. Bra tänkt.

Problemet, och orsaken till de försämrade resultaten, är kombinationen av en skola under ekonomiskt tryck, friskola eller kommunal, och en läroplan där det skolan ska sätta betyg på är skilt från undervisningen. Ja det är faktiskt sant – enligt Lpo94 ska betyg bara baseras på vilka kunskaper eleven kan uppvisa, inte hur dessa kunskaper tillgodogjorts. Läraren får inte lägga någon som helst vikt vid lektionerna när betyget ska sättas. Betyget ska enbart spegla kunskapsnivån. I ämnet Engelska skulle den kunskapsnivån tex lika gärna kunna vara resultatet av en engelsktalande förälder. Det här är inte förändrat i och med införandet av Lgr11.

Det finns elever som klarar sig förträffligt under dessa förutsättningar, men för det stora flertalet blir dock logiken istället att lektioner inte är så viktiga. Lpo94, liksom Lgr11, öppnar dessutom, av samma skäl, upp för att antalet lektioner går att tumma på. Alla elever behöver ju inte lika mycket undervisning för att uppnå en viss kunskapsnivå, det är individuellt. För skolan blir det naturligtvis lockande att ”vara flexibel” med antalet lärarledda lektioner om detta inte är reglerat i läroplanen och man kan spara pengar på att ha färre lektioner.

Kombinationen av fritt skolval, kunskapsmål skilt från undervisningen och ekonomiska incitament är förödande för den svenska skolan. Det kommer inte spela någon roll vilka åtgärder valfri regering sätter in om dessa förutsättningarna inte förändras. Den nya läroplanen, Lgr11, som infördes 2011 har en ny fin betygskala, A till F, men är i allt övrigt väsentligt ingen förändring från Lpo94. Om undervisningen inte är reglerad i läroplanen så är det fullständigt oväsentligt om man tycker att våra barn borde ha betyg från årskurs 3, 6, 8 eller inte alls. Då spelar det ingen roll om betygsstegen är A till F, eller IG till MVG eller 1 till 5. Betyg blir som en sådan där paint by numbers tavla – du kan göra ”rätt”, men det säger ingenting om dina färdigheter. Det är exakt vad vi nu ser i PISA-mätningarna.

Så länge reglerna för skolan öppnar upp för i praktiken sanktionerat skolk och vinstmöjligheter för skolor som drar ned på den lärarledda undervisningen, så kommer resultaten fortsätta att försämras, oavsett om/när eleverna får betyg.